Lång tid har gått sedan jag skrev något här och massor har hänt sedan dess. Kort efter jag skrev mitt sista inlägg så åkte jag till Long Island i New York, där bodde jag med min kusin i några månader. Jag fick se Long Islands stränder, skyskraporna i New York City, bergen i Colorado och vågorna i Los Angeles. Tyvärr  missade jag alla höstseglingar hemma i Sverige, så varje gång jag träffade en ny människa så frågade jag om de var seglare, i hopp om att få segla lite. Min kusin tröttnade nog på den frågan. Det blev inte någon segling för min del, men jag försökte i alla fall lära mig surfa. Det var en av de absolut bästa upplevelserna på hela resan!   

Jag satt där på brädan, vågorna bröt några meter in mot stranden, delfinernas fenor såg jag några meter längre ut och solen sken. Ett par sekunder senare stod jag upp på brädan och vågen förde brädan framåt och hela kroppen fylldes av ett lyckorus. Ett likadant lyckorus som man får när lasern börjar plana, vattnet sprutar ut på sidorna och båten ger ifrån sig det där tjutande ljudet som inte går att beskriva för någon som aldrig upplevt det. Det var då jag konstaterade att jag kanske inte bara är seglingstokig, jag är nog helt enkelt vattentokig.

När jag kom hem från resan så vikarierade jag som tyskalärare några månader och sedan åkte jag upp till Tänndalen där jag jobbade över vintern. Åh, vad kul jag hade det! Jag åkte slalom, försökte lära mig att åka bräda, åkte längdskidor, åkte skoter, toppturade, träffade många nya vänner, åt massor av god mat och hade möjligheten att vara nära en stor del av min släkt. En väldigt lyckad säsong helt enkelt. 

Någon gång mellan alla jobb- och skiddagar så köpte jag Adina, min egna segelbåt. En Becker 27a som jag stått och fixat med väldigt många timmar nu. Sedan jag kom hem har det bara varit segelbåt i min hjärna, jag tror att min lillebror har blivit lite trött på allt båtprat runt matbordet och inte bara runt matbordet, överallt. Det är nästan det enda jag och pappa har pratat om. Nu tar jag tillfälle att tacka min pappa lite extra, tack för alla timmar du lagt ned på min båt och tack för att vi delar samma intresse, det betyder mycket.

Jag har hunnit med några tävlingar under den månad jag varit hemma. Bland annat allsvenskan som var en riktigt rolig tävling! Jag hade aldrig seglat J70 innan och inte seglat med det teamet förut, så det var en utmaning, speciellt då det var första seglingen för säsongen. Men ju längre in i tävlingen vi kom, ju bättre gick det för oss trots att resultaten inte visade det. Vi lyckades vinna ett race! När vi åkte över mållinjen och hörde speakern från land säga att Hjälmaren hade spikat sitt första race då kom den där ”det går inte att le mer-glädjen” fram och jag tror inte att jag var ensam med att känna så. Efter den helgen så var båda mina armar helt ömma, jag och Ella har som rutin att innan en tävling/innan ett race slå varandra på armen för att få en liten adrenalinkick. På allsvenskan är det inte bara ett race utan väldigt många och innan varje race slog vi varandra lika hårt.

Jag seglade nyss Sandhamn open i en X-35a . Det var också en båt jag aldrig seglat förut och även här var vi en besättning som aldrig seglat ihop innan. Mina förväntningar på själva seglingen var ganska hög då det var lättvind och X-35an funkar bra i lättvind, men jag hade inte så höga förväntningar på att komma bra till på tävlingen. Det var 6 race och en kort bana vilket betyder mycket manövrar och att allt ska ske fort. Med en besättning som inte är van att segla tillsammans så borde man räkna med lite krångel. När fyra race var avklarade och vi låg på pallplats så började vi tänka att det kanske går, vi kanske kan lyckas segla två bra seglingar till och hålla en pallplats. Vi slutade på en andraplats och den där ”det går inte att le mer-glädjen” kom tillbaka.

Nu sitter jag i klubbstugan, himlen lyser upp av en blixt nån gång ibland och det smattrar på fönstren från regnet. Vi mastade på Adina för några timmar sedan, nu är klockan 3 på natten och vi som går nattvakt har några timmar kvar innan vi får sova. Men medan jag sitter här så tänker jag på alla roliga seglatser vi kommer att ha på Adina och framförallt på båtsemestern i sommar. Även i år ska vi ut jag och Ella, nu med en annan båt och från en annan startpunkt men annars är det sig likt. Tre veckor ute i Stockholms skärgård, segla runt överallt, träffa nya människor och att få göra det med dig Ella. JAG LÄNGTAR!!

Nu har jag bara skrivit om roliga saker som hänt i mitt liv det senaste halvåret och ja, jag har nästan alltid haft det bra och nästan alltid skrattat mig genom dagarna. Men i höstas gick en nära vän till mig bort.

Till dig Martin: Jag hoppas att du ser oss när vi seglar, att du hör oss när vi pratar till dig innan tävling och att du på något sätt får uppleva segling där du är nu.  Det är tomt utan dig. 

Vi seglar för dig i sommar.                                           

Bild från allsvenskan tagen av: Tommi Rotonen