Min sommar

Min båt lyftes upp på land förra helgen. Usch, det är lika tråkigt varje år.

För att få det lite mindre tråkigt så ska jag lägga upp lite guldglimtar från min sommar nu när det både är kallt och mörkt.

Min första guldglimt som jag vill dela med mig av är den första veckan på båtsemestern. Den var speciell på många sätt och vis. Framförallt spenderades den med min familj, jag i min båt och föräldrarna i Albin Novan.

Min lillebror följde med mig första dagen för att segla över Hjälmaren till slussarna. Trots att båten knappt seglats innan och trots att inte lillebrorsan gillar segling så var det mysigt. Mysigt att bara spendera tid med killen till vänster i bild. Han jobbade mycket i somras och när han väl var hemma, så var inte jag det. Shit, vad jag saknade honom ibland.

Timmarna gick, solen försvann och när vi kom fram till slussarna så stod Evelina på bryggan och väntade på oss. Det var sent, svinkallt och vi var vrålhungriga. Men vi fick i oss mat, brorsan åkte hem och vi gick och la oss.

Jag hade inte riktigt tänkt åka på båtsemester så tidigt som jag gjorde. Gardinerna var inte på plats, jag hade bara provseglat båten en gång efter allt vi fixat med och motorn hade jag inte kört med så mycket som jag borde ha gjort. Jag hade inte heller sovit i båten innan vi drog iväg. Det var en speciell känsla, sova i sin egna båt och känna att allt jobb jag och pappa la ned i våras faktiskt var värt det.

Vi slussade ut till Mälaren, jag och Evelina på min båt, pappa och mamma i deras båt. Om jag ska vara helt ärlig så var jag lite nervös. Man vill ju inte göra sönder båten det första man gör.

Jag var så tacksam över att Evelina hjälpte mig att slussa ut. Med henne blir till och med en så tråkig grej som att slussa – kul. Hon flyttade till London efter sommaren och vi har inte hörts av lika ofta. Jag jobbar under dagtid och hon jobbar när jag inte gör det. Läser du det här kompis, kom ihåg att du är en så himla bra person och jag saknar dig här hemma i Sverige.

Evelina hoppade av när vi hade slussat klart och där stod jag ensam i min båt och ensam det skulle jag vara i 5 dagar till.

Som tur var hade jag kvar mina föräldrar i båten bredvid. Vad de hjälpte mig under vägen! De tog emot mig när jag kom in i hamnarna, ofta hörde de av sig och berättade hur hamnen vi kom till såg ut, de väntade på mig (för det mesta), kollade ut en bra plats till mig i hamnen och de gav mig mat när vi seglade med hjälp av en båtshake.

En dag bestämde vi oss för att köra långt. Vi fick problem med både broöppningar och slusstider in mot Stockholmsskärgård. Det blev en dryg dag ute på sjön. Många båtar brukar vilja slussa ut i slutet av vecka 28 och det kan jag säga, det ville de även i år. Har man åkt båt i ganska många timmar så blir man kissnödig och det är inte så bra timing att vara det när man är mitt inne i Stockholm. Det är trångt, turbåtar åker runt kors och tvärs, fritidsbåtar kryllar överallt. Men kissnödig blev jag och i panik ringer jag pappa. Jag hade fixat en tamp till rodret som gjorde att båten nästan styrde rakt, så jag satte dit den, tog mobilen på högtalare och bad pappa skrika om jag närmade mig någon båt. Jag har aldrig kissat så fort i hela mitt liv, det kan jag lova er!

Något som jag tar med mig från den här veckan är att jag blev mycket säkrare på mig själv. Jag vet att jag klarar av båten själv, att jag tar mig in och ut från hamnar och att jag får upp alla segel själv. Det är en skön känsla. Men det var en skönare känsla att umgås med flera av mina favoritpersoner. Mi lillebror, Evelina, mamma, pappa och sen kom ju såklart Ella när de där 5 dagarna var slut. Det blir ju inte en riktig båtsemester utan att Ella är med och det är en aning roligare att ha någon med sig när man seglar.