Förra lördagen satt jag och svor över all olja som hade runnit ut under sittbrunnen, varför jag hade flera liter olja där, det kommer jag berätta i ett annat inlägg. Men jag befann mig i alla fall i stuvfacket, alla som har en båt eller någonsin har fixat men en båt vet nog vad jag pratar om. Hur hemskt det är när man ligger där i någon oklar ställning, det är så mörkt så att man behöver pannlampa och det är så kallt så att man behöver både underställ, fleecetröja. Jag hade motorolja över hela mig, allt runtomkring mig blev svart av olja och oljan tog aldrig slut.

Då kunde jag inte riktigt låta bli att tänka på vad mycket lättare livet hade varit utan båt. Efter det började en sommarlåt spelas från min lilla högtalare som alltid låg i båten i somras och jag började tänka på sommaren som varit. De där tankarna på att inte ha båt, de försvann.

I förra inlägget pratade jag om guldglimtar eller i varje fall om en guldglimt. Att ta upp olja från ett ställe som man inte kommer åt, det var inte riktigt en guldglimt. Men den andra veckan av båtsemestern, det var en riktig guldglimt från min sommar. Så den tänkte jag berätta om nu och oj, vad mycket som hände den veckan! 

Det första som hände var att Ella kom till båten, jag hade börjar tröttna på att vara själv och det fanns knappt några intressanta poddar kvar att lyssna på. Hon var verkligen efterlängtad och vet ni vad? Det var nu båtsemestern började på riktigt.

Den första dagen spenderades med min familj och Ellas pappa, det var mysigt. God mat, massor av bad och en heldag med fix på båten. Det var så kul att se våra pappor hjälpas åt, linor för att splitsa tampar togs fram från en båt, verktyg togs fram från en annan båt och alla hjälptes åt på något sätt. Att sitta i en båtmansstol i två timmar med gassande sol var kanske inte det roligaste eller skönaste jag varit med om, men efter det var Adina rustad med gennakerfall, olika tampar och block, några i våra ögon smarta lösningar och en windex (då den förra hade seglats bort).

Gennakern åkte upp för första gången på många år för Adina, det var en fin dag, till en början, men sen hamnade vi i ett åskmoln. Jag var livrädd. Det är en av de saker som jag är riktigt rädd för, men vi hann i alla fall ta ned seglen i tid. Vilket betydde att vi inte behövde sova med blöta segel i båten, en illaluktande blöt gennaker i båten, det är inte det bästa som finns.

Det är verkligen en hög mysfaktor att sitta inne i båten med regn smattrandes på taket. Vi spelade kort, åt chips, musik spelades, vi åt carbonara snackpot och pratade om ungefär allt. Mindre mysigt var det när vi skulle sova och upptäckte att det hade regnat in på en av våra bäddar, tur att det knappt regnade resten av de veckor vi var ute. Då hade vi nog inte sett tillbaka på den här sommaren på samma sätt som vi gör idag.

Dagen efter kom Jakob seglandes ensam i hans IF och några timmar senare kom Gustav och hans kompisar. Den kvällen satt vi på klipporna, kollade på solnedgången och grillade. Lite skillnad från gårdagens spöregn, men det är mysigt på olika sätt. Jag hade dock valt att sitta på klipporna och kolla på solnedgången alla dagar i veckan.

De resterande dagarna den veckan såg ut som på bilden, strålande sol och ingen vind, musik på högsta volym och badstop någon gång i timmen. Jag vet att jag kan prata för både mig och Ella när jag säger att vi älskar hårdvind. När man skotar in seglen allt vad man har, vatten sköljer över båten och man känner i båten att nu, nu går det fort. Det är en härlig känsla, nästan det bästa som finns. Lika härligt är det dock att bara vara ute på sjön, bada, sola, lyssna på musik, åka från ö till ö, se en massa fina platser och att få vara med sin bästa vän.

Dagarna gick, ibland var det bara jag och Ella, ibland träffade vi kompisar, vi kollade på många solnedgångar och åt massor av god mat. Det vi anser som god mat i alla fall: Sill, carbonara snackpot, chips, burkskinka, köttsoppa och tonfiskpasta men vi åt dock kött och potatisgratäng väldigt ofta också.

Vi kom till Utö en dag, det var ganska speciellt då många av de som jobbade uppe i Tänndalen (där jag bodde i vintras) var där. Att få träffa alla de underbara människorna igen, det var bra för själen. Tack alla vänner på ön för en av de bästa dagarna på hela det här året!

Om ni är i Skärgården så borde ni åka dit, man skulle kunna sitta i sittbrunnen hela dagen och kolla på alla båtar som åker in och ut från hamnen, kolla på alla som trasslar med sina ankare (vilket vi också gjorde) och helt enkelt se en riktig skärgårdsö.

Ett tag så seglade vi högst 5 distans per dag, vi hade liksom så många favoritöar som vi inte kunde åka förbi. Solen och värmen svek oss inte, men vinden den svek oss fortfarande.

I slutet av veckan gjorde vi en rutt till Huvudskär, det visade sig att det var 4 distans dit, men man kan liksom inte hoppa över den ön. Det är en sån där ö som man bara måste stanna till vid.

Det var helt fullt på Huvudskär och vi var påväg därifrån, men tillslut fick vi plats, kanske inte den bästa platsen men vi hade absolut de bästa båtgrannarna. Många seglingshistorier fick vi höra och vi berätta om vår segling, från den ena båten togs det upp en gitarr och vi sjöng Cornelis Vreeswijks låtar tillsammans. Bland de andra båtarna var det lite kaos, en båt gick på grund, en annan fick inte upp sitt ankare och det var nästan Utö varning. På kvällen lugnade det ned sig, båtgrannarna gick upp till klipporna och vi satt i sittbrunnen och åt god mat med gitarrspel i bakgrunden.

Veckan avslutades med att Ella fyllde år, båtgrannarna sjöng för henne på morgonen och hon fick en present, båtmänniskor är ju bara underbara ibland!

Vi tog oss några distans bort från Huvudskär och till mina föräldrar. Där åt vi god mat och firade Ella ordentligt, vilket vi hade gjort  på Utö också. För Ella, hon är en person som är värd att firas ordentligt.

När vi var på Utö så tog vi en bild, bakom oss stod det:

”Vem kan segla förutan vind?”.

Vi kan nog segla förutan vind och vi kan nog ro utan åror, på något sätt. Men Ella, jag skulle inte kunna skiljas från dig, utan att fälla tårar. Förhoppningsvis tar det många år innan vi behöver skiljas från varandra. Du är min bästa vän och jag är så tacksam att jag får uppleva så mycket med dig. Grattis! (några månader för sent).