September har precis börjat men jag har redan seglat min sista tävling för i år. Det känns lite konstigt, säsongen brukar ju vara väldigt mycket längre och kalendern brukar vara fullspäckad med tävlingar ett långt tag framöver. Men i år är det inte riktigt likadant som åren innan, om två dagar åker jag nämligen till USA och stannar där i två månader. 

Menmen, nu till tävlingen som vi seglade i lördags. I fredags packade vi bilen och åkte iväg till Stockholm.  Till kvällen köpte vi (jag och Ella) chips och hade filmkväll. Hon somnade efter 30 minuter, dock somnade hon till den andra filmen så jag får väl ändå tycka att det är okej. På morgonen dagen efter åkte vi iväg till Nynäshamn, till en båt vi aldrig sett förut och till våra härliga vänner. Båten vi skulle segla var en Farr 40 från Oxelösund. Den var precis i ordninggjord, vilket var lite av en utmaning. De som hade seglat båten längst hade seglat den en och en halv timme och spinnakern hade aldrig varit uppe.

Starten gick och jag började kolla framåt i banan. Då såg jag att banområdet kryllade av båtar. Båtar som vi behövde segla om.

Vi fick göra några slag till en början vilket var ganska bra, då fick vi möjlighet att prata ihop oss lite och bestämma vem som skulle göra vad. Det gick bra, vi kom ikapp några båtar och seglingen kändes stabil. Jag och Ella bestämde oss för att äta medan vi satt där på kanten, det var ju ändå ganska lugnt. Jag hann inte mer än att ta någon tugga av min macka förens det smällde till i hela båten och förseglet säckade ihop. Fallet (den tamp som drar upp seglet) till förseglet hade lossnat. Därför åkte min mat i sjön, spinnakerfallet kastades fram och sen var förseglet uppe igen. Det gick så himla fort, vi tappade inte många båtlängder på det, men tyvärr så tappade jag ju maten.

Vi rundade en ö och spinnakern åkte upp, seglet som aldrig hade varit uppe förut. Nu började vi plocka båtar och det kändes som att vi fick fart på båten trots att det var mindre vind än förut. Gipparna krånglade i början, men allt kan ju inte gå rätt från början.  

Sen rundade vi en prick och föll av,  plötsligt small det till igen. Denna gång var det fallet till liften som hade lossnat och det dinglade nu högt uppe vid spridaren.

Det där fallet behövde vi verkligen så en i besättningen hissades upp för att hämta det.

Spinnakern hissades upp igen (och ingenting mer gick sönder) och vi fick äntligen till de där gipparna som krånglade så mycket i början. Spinnakern togs ned och den sista kryssen började. Förra året kändes det som att båtar bara flög förbi oss på slutet och det kändes ungefär likadant nu, fast nu satt jag i en av de båtar som flög.
 Vi började kolla bakom oss och insåg att det kanske gått ganska bra. Trots att det kändes som att det var hur många båtar som helst att segla ikapp från början.

Vi hade inte seglat tillsammans innan, båten var knappt seglad och vi tappade två fall, därför känns det så himla skönt att vi kom på 25 plats av över 100 båtar. 

Den här sommaren har gått alldeles för fort och seglingarna har varit alldeles för få. Men de seglingar som har blivit av, de har jag njutit av varje sekund. För den där känslan jag får av segling, den känslan får jag inte någon annanstans. 

Ha en trevlig höst allihopa, det lovar jag att jag kommer ha.

(Bilderna med fin kvalité är tagna av Oskar Lindén)