Med dålig planering bokade jag och Ella tåg till Nynäshamn på torsdagkvällen. En väska på ryggen med jackor och flytvästen hängandes på sidorna, en handväska på armen och två matkassar i andra handen var jag påväg till tåget dagen efter. Inte en aning om hur banan såg ut, hur mycket det skulle blåsa eller hur jag skulle ta mig hem.

Foto: Helene Skoglund/NP

Lördag morgon kom och vi plockade ur all vikt i båten. Motorn, kapell, segel, våra väskor, tampar, verktygslådor och dunkar stod på bryggan när vi kastade loss. Vi fick en okej start, absolut inte en dålig och inte alls en perfekt start heller. Spinnakern åkte upp, den fyllde och då började tävlingen på riktigt. Jakob kämpade på fördäck, det kan inte vara lätt att segla med mig och Ella som bestämmer att vi ska gippa hela tiden och skriker att han inte får kolla någon annanstans än bakåt. Ella styrde bra, som hon alltid gör och jag stod där med gajjarna.

Vinden vred och vindstyrkan varierade, därför var det en rolig tävling, det krävdes mycket för att inte tappa placeringar. När vi seglat i flera timmar, nästan ensamma så började de snabba båtarna komma ikapp. Tillslut kändes det som att hela fältet bara flög förbi oss. Vi försökte välja vägval som gjorde att vi hade fri vind, eller ja, så fri vind vi kunde ha när över 100 båtar låg bakom oss och tog vår vind. Vi rundar upp vid en fyr, glada att det är en brant halvvind så att inte fler stora båtar kan komma och ta vår vind. När det bara är några hundra meter kvar så dör vinden helt. Då gällde det att fokusera ännu mer, vara still i båten och leta efter små krusningar på vattnet. Det låg lite  vind vid land på båda sidor, vi valde vänsterkanten. Båtarna med högre master hade vind högst upp, vi med lägre mast hade det lite jobbigare. Tillslut kom det lite

vind, tyvärr fylldes det på från högerkanten och båtar som vi åkt ifrån i den lätta vinden kom ikapp, åkte om och förbi oss. Väl i mål kändes det som att vi kanske hade 10 båtar bakom oss, det kändes som att vi tappade massor sista lilla biten in mot mål och även sista länsen när alla kom ikapp bakom oss. Alla i besättningen blev förvånade när vi kollade resultatet och såg att vi kom på 59:e plats av 158 anmälda, något vi är otroligt nöjda med.

Vi seglade hem dagen efter och jag hade fortfarande inte en aning om hur jag skulle ta mig hem till Stora Mellösa. Solen började gå ned och vi hade fortfarande inte kommit in till hamnen, jag hade inte kollat tåget hem heller. Då ringde min pappa och frågade om han skulle komma och hämta mig. Jag är så himla tacksam för att jag har de föräldrarna jag har. De fixar och grejar, hjälper mig med allt, ställer upp och står på min sida, trots alla mina konstiga idéer. Ni kanske tänker ”Jajo, men en förälder ska stötta och finnas för sitt barn” men mina föräldrar är speciella. De gör alltid det där lilla extra, de lägger nästan varje helg på att skjutsa mig till tävlingar, de sitter i följebåtar när det går vågor, regnar och blåser.

 

(Bilderna 2, 3, 4 & 5 har jag printat ifrån den här videon)